Efter gårdagens provning av gamla ogina bordeauxer serverades en lammgryta med mycket rotfrukter och reducerad fond. En ganska söt och umamirik rätt som sög den sista lilla frukten ur vinerna och lämnade dem rodnande, nakna och skrumpna. Som tur var serverades ett yngre, fruktigare och stunsigare vin till den goda grytan och räddade situationen.

Diskussionen var dock redan igång om vad som skulle passat bättre till de provade vinerna. Det självklara förslaget grillad ryggbiff, råstekt potatis och bearnaisesås gillades förstås. Gott, passande, klassiskt och...uttjatat. Jag undslapp mig att en fin pyttipanna med HP-sås och rått ägg skulle sitta fint. Reaktionen lätt inte vänta på sig; pyttipanna till bordeaux!? Det går väl inte ihop?

Min vana trogen stack jag ut hakan i det lätt konservativa sällskapet och började dissekera resonemanget. Pyttipanna är ju, om den är gjord på fina råvaror, i princip biffen och potatisen presenterad i uppskuren form. HP-såsen och den råa äggulan motsvarar ju mer eller mindre den feta och syrliga bearnaisen. Ihopsnörpta munnar (av både vinet och mina yttranden) och diskreta huvudskakningar mötte mig. Men vari består problemet? Det är nästintill samma smaker på tallriken. Är det den vardagliga presentationen som inte passar med de högdragna vinerna?

Sanningen är nog faktiskt att de flesta av oss är ovanligt konservativa när det kommer till kombinationen mat och dryck. Vi omfamnar gärna nya sätt att smaksätta, presentera och tillaga mat men när det kommer till dryckesvalet blir vi stockkonservativa. Det ska vara snaps till sillen, ljus öl till isterbanden, chablis till ostronen och ryggbiff till bordeauxen.

När ska det stora matintresset, nyfikenheten och experimentlustan spilla över på dryckessidan?